Med en stor portion envishet...

 Jag gjorde mitt första pass på längdskidorna den 3 februari. 

Nu är jag uppe i 18 pass och jag kan lova att det har hänt en hel del. Framför allt har jag börjat att bli vän med skidorna. Jag förstår mer och mer hur de fungerar och från att ha ramlat så fort spåret försvinner, så klarar jag idag av en hel del pareringar även i hög fart. Idag, liksom igår, blev det en runda på knappt en mil. Igår tog jag ett nytt personligt rekord i medelhastighet. Idag filade jag jag till gårdagens personbästa med ganska precis 1km/h snabbare. När jag kom hem var jag helt slut i kroppen och fyllde då på med en kall våffla med grädde (sååå vintrigt gott) och en liten bytta kvarg med nötchokladsmak. 

Jag är dock fortfarande en riktig gröngöling med en alldeles alldeles fruktansvärd teknik, som skulle få Anders Blomquist att gråta blod - men... Jag går framåt. Faktum är att jag knappt märker av att hjärtat håller på att dunka sönder bröstkorgen ibland, för att jag är så fokuserad på hur jag rör kroppen. Hur armar, ben och bål ska jobba tillsammans med skidor och stavar för att få någon form av tryck i skidåkningen. På sikt kommer jag att behöva experthjälp, men om det fortsätter med plusgrader väntar jag med det till nästa säsong. 

Det är dock inte bara frid och fröjd med skidåkningen. Bland annat är föret eländigt just nu. Jag kör ju på tejpade skidor, medan underlaget nästan varje dag kräver klister. Det är bakhalt. Fruktansvärt bakhalt. Jag har dock varken tid eller lust att ägna mig åt vallning. En av fördelarna med skidåkningen, är att jag gör det hela så enkelt som möjligt. Skidor och stavar ligger i bilen och jag behöver bara snöra på mig pjäxorna och sedan pinna iväg. Från det att jag kliver utanför huset till att jag kliver in i huset, tar det ungefär en timme och en kvart. Då har jag åkt bil till och från spåret och kört en mil på längdskidorna.

Jag ska även erkänna att det var väldigt nära att jag gav upp skidorna efter min praktvurpa den 11 februari. Jag slog mig verkligen illa och var illamående av smärtorna i två dygn efteråt. Det krävdes inte bara självdisciplin, utan även en stor portion mod att våga mig ut i spåren igen. Idag är jag otroligt glad för att jag inte gav upp då. Skadorna har läkt över förväntan och det enda som egentligen fortfarande besvärar mig något är smärtan från en liten utgjutning under höger knä. Blåmärken och skråmor är såklart också kvar, men det är sådant man får räkna med...

Love,

Carro